|
|
|
MILTON BROWN And The Founding of Western Swing CARY GINELL with special assistance from Roy Lee Brown Cary Ginell har spenderat över fem år på att sammanställa denna otroliga bok om Milton Browns karriär. Inte nog med det, man får en ordentlig genomgång av livet runt Fort Worth, Texas, åren före, under och efter depressionen. Man tas till många orter runt ”Cowtown” som den kallas idag. Fattigdomen var enorm och man får en känsla av att det enda sättet att någorlunda försörja sig var att spela ett instrument. Man får också en känsla av att de flesta som kom att bli musiker kom från en musikalisk familj. Man lärde sig tidigt att spela och hade man lite tur kunde man få tag på ett billigt instrument och kom ut och spelade på hemmadanser (man rullade ihop mattan i ett hörn och grannarna kom och dansade till en fiol, gitarr eller vad som fanns tillgängligt – minns ”Stay all nite, stay a little longer”..) Milton Brown spelade aldrig något instrument. Hans storhet var det vokala. Hans sång på till exempel ”Beale Street Blues” höjs allmänt till skyarna och där vill jag tillägga Bob Dunns amplifierade lap steel guitar med ett fantastiskt solo. Verkligen ett radarpar. Kortfattat så började Miltons musikaliska liv på allvar i The Light Crust Doughboys där även Bob Wills fanns med.Båda lämnade Burrus Mill and Elevator Company i Fort Worth, Texas, av lika anledningar och startade egna band. Bob Wills fick sparken. Både Bob Wills och Milton Brown spelade in några låtar som Fort Worth Doughboys, ”Nancy Jane” och ”Sunbonnet Sue”. Båda finns med på Milton Browns CD på Origin Jazz Library. Milton Browns band hade ett distinkt sound, man kan inte ta fel. The Musical Brownies bestod av brodern Derwood på guitar, Cecil Brower på fiddle, Fred ”Papa” Calhoun bidrog starkt till det massiva kompet på sitt piano liksom Wanna Coffmans slap-bass. Milton ville ju inte ha några trummor. På banjo fanns Ocie Stockard. På tredje inspelningssessionen tillkom den makalöse Bob Dunn med sin amplifierade lap steel guitar och bidrog i allra högsta grad till bandets speciella sound. Med Milton närvarande spelade man in 105 låtar och alla finns analyserade av Cary Ginell. Derwood spelade sedan in 14 låtar och yngste brodern Roy Lee kom med ett gäng låtar vilka släpptes på kassett. Radioframträdandena var en viktig del i en orkesters liv. Milton och bandet hade en stadig sändningstid på KTAT i Fort Worth och man började alltid med sin signaturmelodi: How do you do? We hope it´s true Och efter programmet rundade man av med: Now we must go Och det kom önskemål om sina favoritlåtar. Säckvis! Man kallades inte för inte ”The Biggest Little Band in the World” åren 1935 – 36. Milton Browns liv blev kort. Efter en bilolycka som han överlevde, följde en lunginflammation som man inte hade botemedel för på den tiden. Milton avled 9.10 A.M. Saturday 18 1936. Man räknade in över 3.000 personer som hedrade Miltons begravning Vill gärna rekommendera Cary Ginells bok – inte bara dåtidens populäraste band beskrivs ingående (Bob Wills hade inte fått fart på sin karriär vid den här tiden, få spelningar och ingen publik. Milton som var god vän med Bob, ordnade så kallade ”double-band dances” eller ”battle dances” med Bob Wills helt enkelt för att hjälpa Bob på traven) utan man får en god inblick i livet i Texas på 30-talet. Till och med Bonnie & Clyde finns med på ett hörn. Boken ges ut av University of Illinois Press, Kolla www.press.uillinois.edu eller titta in på Cary Ginells hemsida www.originjazz.com
LILLIES OHLSSON |
|
Bob Wills and His Texas Playboys- SAN ANTONIO ROSE By Rich Kienzle En sak skall jag göra klar på en gång – detta är en fantastisk produkt. Ingår egentligen i Bear Family boxen med 11 Cds och DVDn ”Take Me Back to Oklahoma” med Tex Ritter och Bob Wills and His Texas Playboys. Tror dock att den går att inhandla separat, har en känsla av att det har funkat med tidigare produkter. Vad gör denna så speciell? Jo, här kan man läsa om Bob Wills leverne, inte bara om Columbia-tiden 23 september 1932 till oktober 1947. Här finns episoder berättade av bandmedlemmar, incidenter som inträffat på skivinspelningar osv. Som till exempel när man spelade in ”Brain Cloudy Blues” och Tommy Duncan kom in på fel vers. Grymtningar och hohoande samt ”his brain was cloudy”. En annan gång avbröts låten med Bobs ”I lost my bow”. Han stod för nära mikrofonen med sitt ”hoande”.en annan gång. Plus många andra episoder. På känt manér från Bear Family finns en diskografi som är 100% komplett med alla data man kan önska och faktiskt mer till. Boken, i LP-format med en sober layout (jättesnygg!) har dessutom mängder av foton. Privata Wills-foton, från inspelningar och man har avbildat skivomslag och ett kapitel om Bob Wills många filminspelningar med bilder på färgglada affischer Jag är fascinerad av speciellt en inspelning. Tredje oktober 1945 i Columbia Studios, Hollywood spelade man in fyra låtar: ”Empty Chair at the Christmas Table”, ”I´m Feelin´ Bad” (två tagningar), ”White Cross on Okinawa” samt ”This Is Southland” (också två tagningar). Här gör Harley Huggins sin enda vokala insats hos Wills och här finns i min Western Swing-bok en av de saftigaste låtarna, nämligen just ”This Is Southland”. En låt som sitter som berg i skallen i flera veckor och man flög upp på tryckte på repeatknappen direkt. I boktexten höjer man väl inte steelkillen Clelland Irving ”Les” Anderson till skyarna, men jag tycker han gör ett klart godkänt jobb. Här finns ett i Swingkretsar omdiskuterat twinfiddlesolo /Joe Holley & Louie Tierney/ som ett av the hottest ever, samt Junior Barnards elgitarr (det är egentligen hans ”Fat Boy Rag” man har laborerat med tror jag) och han gör ett av sina hotta solon… Så finns inspelningen 16 april 1940 då Bob Wills satte ihop en 18-manna orkester med 7 blås utöver de vanliga Playboys och här spelade man bland annat in ”Big Beaver” som ruskade om jazzkritikerna en hel del . Har läst på annat håll att det inte var enbart positivt med ett storband – Bob lär ha skrivit till Eldon Shamblin, gitarristen, att han hade fått in dope i bandet!!! Det finns otroligt mycket att läsa om på de nästan 200 sidorna. Boken är en utsökt present till Country Music diggare i allmänhet och Western Swing ditos i synnerhet. Tveka icke! Kolla in på www.bear-family.de Eller om ni beställer på direkten bear@bear-family.de Good luck! ********************************************************************* ***********************************'' Det finns två böcker där man kan fördjupa sig in the Doughboys historia. Den första är Tillskriven W. Lee O´Daniel, general manager av Burrus Mill and Elevator Company i Fort Worth samt announcer för the Light Crust Doughboys från mars 1931 till 1935 då han sparkades av Jack Burrus.Boken har en fyllig info om inspelningarna, 1936 -1941, med kompositörer, musiker, studio, ja, allt man kan begära och lite till. **************************'' Den andra boken som Art Greenhaw rekommenderar (han har skrivit förordet) är ”The Light Crust Doughboys are ON THE AIR - Celebrating Seventy Years of Texas Music”, by John Mark Dempsey (Includes music CD) * 294 sidor, ill. En mycket intressant, djupgående bok om bandet och dess öden och äventyr. Man har t.o.m. ett postscript över avlidna medlemmar som Herman Arnspiger - en originalmedlem, spelade även med Bob Wills and His Texas Playboys 1934-1940 och hade en andra karriär som pilot. Avled 1984 79 år gammal. Cecil Bower – spelade med Leon McAuliffe och på Red Foleys TV-program efter WWII. Följde med Foley till Nashville, spelade med Jimmy Deans band ett tag. 21 november 1965, efter ett party på Waldorf avled Cecil blott 51 år gammal. Willliam Muryel ”Zeke” Campbell – avled 5 mars 1997 i sitt hem i Hurst, förort till Dallas/Fort Worth. Zeke och Smokey var rumskamrater ute på turnéer, de kände inte för att partaja, dricka eller jaga fruntimmer! Tommy Duncan – var den första i Bob Wills band som tog värvning vid WWIIs utbrott. Anslöt sig till Wills 1947, fick sparken och bildade Tommy Duncan and His Western All-Stars 1948. Gjorde några spelningar med Wills 1959, Liberty Records bl.a. Gjorde några inspelningar med The Miller Brothers Band på Intro Records. Avled av en hjärtattack på ett hotell i San Diego 24 juli 1967. Joe Frank Ferguson III – avled 14 februari 2001 i Fort Worth. Han blev 86. Efter ha lämnat the Coast Guard efter WWII arbetade han som rancher och svetsare, men spelade på sidan av. Spelade även med senare tiders Texas Playboys. John ”Knocky” Parker – blev professor vid Universitetet i Tampa, södra Florida. Parker fortsatte att spela i dixielandband med Smokey Montgomery. 1983 spelade han in en plattta med Big Joe Turner and his Houserockers vilken nominerades för en Grammy Award. Parker lär ha sagt: My life is music, that´s who I am. That´s what I am and that´s all I am”.Parker drog sig tillbaka till Los Angeles där han avled 68 år gammal den 4 september 1986. Kenneth Pitts - lärare i high-school. Bandledare för skolband, spelade viola i Fort Worth Symphony och Fort Worth Opera orkester. Avled i juni 1992. Dick Reinhart – bildade ett eget band, The Lone Stars. Bildade tillsammans med Johnny Bond och Jimmy Wakely The Bell Boys, ”promoting the Oklahoma City department store på WKY.” Uppträdde med Gene Autry som The Rough Riders på dennes Melody Ranch radioshow. Avled 40 år gammal av en plötslig hjärtattack den 3 december 1948. W.Lee O´Daniel – gjorde två misslyckade försök att bli återvald som guvernör 1956 och 1958. Aktiv affärsman avled 1969 79 år. - ”Pappy O´Daniel”. BOB Wills – framgångar som bandledare känner vi väl till. Efter en rad strokes avled Bob den 13 maj 1975. På den 70 år gamles gravsten står: ”Deep within my heart lies a melody”. *** Boken innehåller massor av data om skivinspelningar – ett bra köp för intresserade av musik och artister i allmänhet och Texas
”THE SILVER AGE”: The Yellow Rose of Texas / Last Night Waltz / Looking Through a Stained Glass Darkly / Spaghetti Rag / God Bless Amarillo / I Am A Pilgrim / 12th Street Rag / A Closer Walk / In the Garden / Texas Women / Sending Me You / Amarillo Where the Wind Blows Free / Listen to the Mockingbird / Red River Valley / Hear Dem Bells / Life´s Railroad to Heaven / He´s Got the Whole World in His Hands / The Light Crust Doughboys Theme *******************************************************************
Här är ett par böcker om män som inte ger upp trots alla möjliga motgångar i livet – läs och tänk att det finns de som har det värre än en själv...
274 sidor, rikt illustrerad Författaren är född i norra Italien. Fadern omkom i en tågolycka då Ambrogio var sju år. Strax efter faderns död började andra världskriget som Ambrogio upplevde på nära håll under nazisternas skräckvälde. Thugoett år gammal emigrerade han till Brasilien då han blev utan arbete och hans familj förbjöd honom att gifta sig med sin stora ungdomskärlek. I Brasilien arbetade Ambrogio först som mekaniker och gjorde många uppfinningar som även gav många patent. För ett internationellt patent blev han kidnappad. Senare blev han involverad i restaurangbranschen och hans musik intresse kom att ta allt större del av hans tid. Han spelade in brasiliansk country (sertaneja) som solist på hawaii-gitarr och har gjort otaliga framträdanden i brasiliansk radio och TV. Omslagsbilden är ett prov av konstnären Ambrogio. Boken finns att köpa på en rad olika ställen och ni kan under juni-juli kontakta Ambrogios fru Birgitta på hennes adress Vildgåsvägen 7 B, 22735 Lund eller hennes e-mail birgitta.gaigher (at) hotmail.com. Birgitta är svenska och nu hemma på en kortare semester.
VINCE BELL University of North Texas Press - 262 pages, Ill. In 1982, Bell was broadsided by a drunk driver after he left the studio where he and Steve Ray Vaughan had just recorded three of Bell´s songs. Bell spent a month in a coma and the next decade relearning how to walk, talk, and play the guitar. In detailing his recovery and struggle with brain injury, and his roundabout climb back onstage, Bell shines a light in those dark corners of the music business that, the the lone musician whose success is measured not by the Top 40 but by nightly victories, usually fall outside of the spotlight. Bell´s prose is not unlike his lyrics: spare, beautiful, evocative, and often sneak-up-on-you funny. His chronicle of his own life and near death on the road reveals what it means to live for ones art. Coinciding with the book´s publication, Bell is releasing his 5th CD, One Man´s Music: The Songs, which serves as a companion to the autobiography, Featuring 14 cuts that, for the most part, are written about in the book, for the uninitiated the album provides an excellent introduction to a great songwriter´s work. For the longtime fan, it´s an opportunity to hear some of his finest songs as they´ve not been presented before, along with three previously unrecorded ones. Forever fascinated by the roads one takes to get from here to there and back again, he sings of places visited, ”100 Miles from Mexico”, places imagined , ”Bermuda Triangle”, which ends where it begins, places where nothing ever changes, ”Queen Street”, and places like ”2nd Street, where ”Dying´s easy, but the living is hard”. To request a complete artist bio, arrange an interview, or request copies of the One Man´s Music, either the book or the CD, please contact Kevin Avery, Mere Words Media Relations 347.236.2649 or kevin (at) merewordsmedia.com
STAN HITCHCOCK 304 pages, rikt illustrerad med foton och Stans teckningar. www.HitchcockCountry-com Stan har berättat på ett lättsamt sätt om många händelser på resans gång – det var inte lätt att komma till Nashville utan att ha några som helst kontakter, men man hjäptes åt med det lilla man hade – chicken one day, feathers the next!. Mängder av lustiga episoder – som t.ex. då Stan och Ray Pillow (som hade ormfobi)var ute på en fisketur: Pillow was scared to death, we were going to get snake bit...we were down the river at a pretty brisk pace and Pillow was kinda crouched in the bow of the boat hanging over the front watching for rocks and logs as we hit a series of rapids. I was having really to work the oar to keep us straight in the rough and as I took a dip into the water, back paddling as fast as I could, my oar must have scooped up a white sucker about fourteen inches long and weighing about three quarters of a pound; they were pretty thick in this part of the river. Anyway, when I brought my paddles up, the fish came with it; did a perfect loop and landed in the bottom of that aluminium boat. It made a sound about like that of a rattlesnake fixin´to bite. Brrrr...wham! Before I could stop myself I hollered, ”SNAAAAAKE!” Pillow just did the prettiest swan dive off the front of that boat and into that cold water, at which time the boat hit him and drug him through the rocks of the rapids. It wasn´t a pretty sight. I could never get Pillow to float the river with me again... Det finns mängder av roliga episoder, men även tragiska som när den populäre, otroligt snälle Opry-artisten Stringbean brutalt mördades tillsammans med sin fru av två galningar som sökte pengar. En otroligt lättläst, rolig bok som ger en ovanligt frikostig inblick i livet i Music City USA – allt är inte guld och gröna skogar och det finns girigbukar överallt där man minst anar. Boken rekommenderas naturligtvis å det livligaste. Stans favorit av alla sina inspelningar tycks vara ”The Shadow of a Smile” där Curly Chalker har ett steel solo som ingen verkar kunna kopiera. Stan är desutom en enorm fin tecknare & konstnär.
|
|
©2007 LeeSwing88.se Lillies Western Swing All Rights Reserved |
